kärlek
att efter 5 år ihop så blir allt så grått.
inga kärleksförklaringa,inte mycket till närhet. han flyr,han flyr ifrån mig,han flyr ifrån min sjukdom.
jag behöver bekräftelse. ytlig sådan så som att höra att man är snygg,attraktiv ect
men inga sånna ord hörs om man inte ber efter dom.
jag vet inte hur länge jag står ut med ett sådant förhållande. men jag vill bo kvar o jag älskar mannen men ibland vill jag verkligen ha något eget. o leva mitt eget liv. utan att känna mig som en slav.
jag vet att han inte menar det, att jag ska känna så dvs. men hur ska jag hantera det?
ångesten o mörkret kommer närmre o tätare hela tiden. nu har det varit 3 dagar i mörker. o 3 månader utan att kunna äta riktigt. det är inget jag väljer eller har kontroll över. min kropp kastar upp det jag försöker få i mig. jag kan få i mig max 2 ägg,en yoggi och massa vatten utan att spy men äter jag mer än det under en dag så kräks jag så magmusklerna gör så ont o halsen svider.
dessutom att ingen läkare lyssnar på vad jag har att säga hjälper inte heller. alla bara skyller på alkoholen. men det är inte så. kvittar om man säger emot,dom har bestämt att det är så. ingen hjälp får man. och jag vill inte behöva gå så långt att självskada mig igen bara för att få läkarna att lyssna på mig. det är fel. en läkare ska lyssna på sin patient o veta dess historia ang mediciner o doseringar. men nej sådant vägrar existera.
jag vill inte ha det såhär. jag pratar o pratar för att få en förändring...men inget händer. ibland vill jag bara ge upp o ta steget från kanten för livet o försvinna för ingen kommer sakna mig för ingen stöttar mig ändå.
att ha folk runt sig men ändå känna sig så ensam och som en parasit för omgivningen...är det rätt?
att ständigt behöva be om bekräftelse o kärleksförklaringar...är det så livet ska vara?
svaret är nej.
ska man överleva eller ge upp?
nej
men till vilken av frågorna jag säger nej till, det vet jag inte.
det är nära.....
inga kärleksförklaringa,inte mycket till närhet. han flyr,han flyr ifrån mig,han flyr ifrån min sjukdom.
jag behöver bekräftelse. ytlig sådan så som att höra att man är snygg,attraktiv ect
men inga sånna ord hörs om man inte ber efter dom.
jag vet inte hur länge jag står ut med ett sådant förhållande. men jag vill bo kvar o jag älskar mannen men ibland vill jag verkligen ha något eget. o leva mitt eget liv. utan att känna mig som en slav.
jag vet att han inte menar det, att jag ska känna så dvs. men hur ska jag hantera det?
ångesten o mörkret kommer närmre o tätare hela tiden. nu har det varit 3 dagar i mörker. o 3 månader utan att kunna äta riktigt. det är inget jag väljer eller har kontroll över. min kropp kastar upp det jag försöker få i mig. jag kan få i mig max 2 ägg,en yoggi och massa vatten utan att spy men äter jag mer än det under en dag så kräks jag så magmusklerna gör så ont o halsen svider.
dessutom att ingen läkare lyssnar på vad jag har att säga hjälper inte heller. alla bara skyller på alkoholen. men det är inte så. kvittar om man säger emot,dom har bestämt att det är så. ingen hjälp får man. och jag vill inte behöva gå så långt att självskada mig igen bara för att få läkarna att lyssna på mig. det är fel. en läkare ska lyssna på sin patient o veta dess historia ang mediciner o doseringar. men nej sådant vägrar existera.
jag vill inte ha det såhär. jag pratar o pratar för att få en förändring...men inget händer. ibland vill jag bara ge upp o ta steget från kanten för livet o försvinna för ingen kommer sakna mig för ingen stöttar mig ändå.
att ha folk runt sig men ändå känna sig så ensam och som en parasit för omgivningen...är det rätt?
att ständigt behöva be om bekräftelse o kärleksförklaringar...är det så livet ska vara?
svaret är nej.
ska man överleva eller ge upp?
nej
men till vilken av frågorna jag säger nej till, det vet jag inte.
det är nära.....
Kommentarer
Trackback
