sömnlös
klockan är 05.54 i skrivande stund
jag somnade vid 24.15 och vaknade 02.02 sen har jag inte kunnat somna om. vet inte varför dock.
jag mår lite illa och blir yr lite då o då, misstänker att det är den nya medicinen som gör biverkningar.
jag tänker på nätverksmötet och jag blir otroligt nervös och känns som att allt är emot mig. eller ja psykiatrin.
hur ska jag kunna komma någon vart när jag inte verkar kunna få den hjälpen jag behöver. jag vet ju inte vilken hjälp som finns att få direkt när det kommer till min problematik,och dom verkar tro att dbt är en mirakel kur för alla med just borderline me jag har gått dbt i 3 år och jag sliter röven av mig men ingen ser hur jag jobbar bara för att jag inte gör framsteg,jag skadar mig fortfarande ect och då är det helt plötsligt mitt fel att jag inte har arbetat tillräckligt. men tanken verkar inte ha slagit att det kanske inte funkar för just mig? eller att det blir för svårt för mig och att min ångest är för stor så jag inte kan kontrollera det hela.
att det ska vara så svårt att bli frisk,jag vet att det inte finns enkla vägar men det känns som att mina vägar till att vara frisk är helt omöjliga att gå. efter såhär många år så tar krafterna slut. jag vet varken ut eller in,känner mig manipulerad,kränkt,nedvärderad.
känner för att självskada....men då blir det antingen ett jävla liv eller ett stort nederlag. frågan är bara hur länge jag står ut.
jag ska gå o borsta tänderna iafl. så jag känner mig lite fräschare.
jag somnade vid 24.15 och vaknade 02.02 sen har jag inte kunnat somna om. vet inte varför dock.
jag mår lite illa och blir yr lite då o då, misstänker att det är den nya medicinen som gör biverkningar.
jag tänker på nätverksmötet och jag blir otroligt nervös och känns som att allt är emot mig. eller ja psykiatrin.
hur ska jag kunna komma någon vart när jag inte verkar kunna få den hjälpen jag behöver. jag vet ju inte vilken hjälp som finns att få direkt när det kommer till min problematik,och dom verkar tro att dbt är en mirakel kur för alla med just borderline me jag har gått dbt i 3 år och jag sliter röven av mig men ingen ser hur jag jobbar bara för att jag inte gör framsteg,jag skadar mig fortfarande ect och då är det helt plötsligt mitt fel att jag inte har arbetat tillräckligt. men tanken verkar inte ha slagit att det kanske inte funkar för just mig? eller att det blir för svårt för mig och att min ångest är för stor så jag inte kan kontrollera det hela.
att det ska vara så svårt att bli frisk,jag vet att det inte finns enkla vägar men det känns som att mina vägar till att vara frisk är helt omöjliga att gå. efter såhär många år så tar krafterna slut. jag vet varken ut eller in,känner mig manipulerad,kränkt,nedvärderad.
känner för att självskada....men då blir det antingen ett jävla liv eller ett stort nederlag. frågan är bara hur länge jag står ut.
jag ska gå o borsta tänderna iafl. så jag känner mig lite fräschare.
Jävla Idioter!!!!!!
jag är så jävla arg,frustrerad,ångest fylld och illa mående!
igår så sa dom att jag skulle på utskrivningssamtal med läkaren idag.....men nu så är det så att jag inte står med på den listan så jag ska inte träffa läkaren helt plötsligt. jag va ju helt inställd på att bli utskriven idag. snacka om att sätta käppar i hjulet på en.
jag blir så trött och så ledsen. på senare tid så känner jag mig så osynlig för personalen. dom pratar med mig i luften typ. sen om man vill prata med dom så verkar det nästan som att dom inte lyssnar. jag kanske överreagerar men detta om läkaren är fan inte acceptabelt övh.!
sen verkar inte personalen alltid vara ute på avdelningen så mycket. jag skulle behöva min vid behovs medicin. men nä.
jag har redan packat ihop mina saker så jag är beredd på att skrivas ut.
men det jobbigaste r att dom i princip skyller sina misstag på mig. att det är jag som gör fel hela tiden. dom kan inte acceptera sina egna misstag.
jag blir så trött o så ledsen.
jag vet att en del saker är mitt fel men fan inte allt.
dom säger att jag inte kan gömma mig bakom min ptsd....det är inget jag har valt att göra. sen säger dom att jag måste bearbeta det men det är ju därför jag går till psykiatrin men nä där verkar det inte som att jag får någon direkt hjälp. men då kommer återigen detdär med att det är mitt fel bara för att jag inte har kunnat vara 100% ärlig visst till vissdel så kan det vara så men försök se att det kanske är en av mina problematiska områden? eller?!
jag vill bara hem till Tilly. och tänka igenom vad jag ska säga till dom på nätverksmötet. just nu så känner jag mig så borta i huvudet. vet inte hur jag ska reagera,tycka,tänka,känna.
men ja allt är väl mitt fel. så jag kan lika gärna bara försvinna från allt.
jag kan inte vara stark när min omgivning slänger skit på mig. jag blir så jävla nedstämd och hamnar i ett destruktivt tankemönster som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.
jag ger snart upp hoppet om att kunna få hjälp.
och uppe på allt detta så sa jag nyss upp kontakten med en sk "vän" men hon va verkligen ingen vän till mig. nu när jag har varit här inne så har jag märkt vilka som är mina vänner. och jag fick nog av henne nu. hon har alltid klankat ner på mig,och hon snackar så jävla mycket skit om alla och om min bror. och jag blir så trött på hennes falskhet. så nu går jag till att vara likgiltig när det kommer till henne. jag varken hatar henne eller tycker om henne. men det gör ändå ont att säga upp en bekantskap men det som gör ondast är allt hon sagt till mig som sårat mig. hon beter sig som en fjortis,visst det gör jag med ibland så det är inte så att jag säger att jag är bättre än någon annan.
men alla bortförklaringar,lögner och svek och uttnytjande som hon gjort mot mig har tagit på mina krafter och nu är det äntligen slut på det hela.
igår så sa dom att jag skulle på utskrivningssamtal med läkaren idag.....men nu så är det så att jag inte står med på den listan så jag ska inte träffa läkaren helt plötsligt. jag va ju helt inställd på att bli utskriven idag. snacka om att sätta käppar i hjulet på en.
jag blir så trött och så ledsen. på senare tid så känner jag mig så osynlig för personalen. dom pratar med mig i luften typ. sen om man vill prata med dom så verkar det nästan som att dom inte lyssnar. jag kanske överreagerar men detta om läkaren är fan inte acceptabelt övh.!
sen verkar inte personalen alltid vara ute på avdelningen så mycket. jag skulle behöva min vid behovs medicin. men nä.
jag har redan packat ihop mina saker så jag är beredd på att skrivas ut.
men det jobbigaste r att dom i princip skyller sina misstag på mig. att det är jag som gör fel hela tiden. dom kan inte acceptera sina egna misstag.
jag blir så trött o så ledsen.
jag vet att en del saker är mitt fel men fan inte allt.
dom säger att jag inte kan gömma mig bakom min ptsd....det är inget jag har valt att göra. sen säger dom att jag måste bearbeta det men det är ju därför jag går till psykiatrin men nä där verkar det inte som att jag får någon direkt hjälp. men då kommer återigen detdär med att det är mitt fel bara för att jag inte har kunnat vara 100% ärlig visst till vissdel så kan det vara så men försök se att det kanske är en av mina problematiska områden? eller?!
jag vill bara hem till Tilly. och tänka igenom vad jag ska säga till dom på nätverksmötet. just nu så känner jag mig så borta i huvudet. vet inte hur jag ska reagera,tycka,tänka,känna.
men ja allt är väl mitt fel. så jag kan lika gärna bara försvinna från allt.
jag kan inte vara stark när min omgivning slänger skit på mig. jag blir så jävla nedstämd och hamnar i ett destruktivt tankemönster som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.
jag ger snart upp hoppet om att kunna få hjälp.
och uppe på allt detta så sa jag nyss upp kontakten med en sk "vän" men hon va verkligen ingen vän till mig. nu när jag har varit här inne så har jag märkt vilka som är mina vänner. och jag fick nog av henne nu. hon har alltid klankat ner på mig,och hon snackar så jävla mycket skit om alla och om min bror. och jag blir så trött på hennes falskhet. så nu går jag till att vara likgiltig när det kommer till henne. jag varken hatar henne eller tycker om henne. men det gör ändå ont att säga upp en bekantskap men det som gör ondast är allt hon sagt till mig som sårat mig. hon beter sig som en fjortis,visst det gör jag med ibland så det är inte så att jag säger att jag är bättre än någon annan.
men alla bortförklaringar,lögner och svek och uttnytjande som hon gjort mot mig har tagit på mina krafter och nu är det äntligen slut på det hela.
?
okej nu är jag på avdelningen igen efter permissionen. känns konstigt fast ändå inte.
jag blev lite ställd mot väggen jag har inte tänkt på det själv men jag har råkat nämna namn på medpatienterna här på bloggen och jag känner mig dum som inte tänkt på att det får jag inte göra. men personalen hade läst min blogg, dom sa att det va en som brukade läsa den som hade gett dom adressen....vem vet jag inte men det känns otroligt läskigt. men jag ber om ursäkt för det och nu har jag ändrat så att namnen inte står med.. som sagt förlåt men jag hoppas att det inte har gjort en större skada för någon.
känner mig så dum.
men imorgon ska jag träffa en läkare och prata om utskrivning. det känns otroligt skönt.
vad ska jag säga kunde mått bättre men mina skuldkänslor är riktigt höga just nu.
får en stark känsla av att jag inte är omtyckt.
vad ska jag göra?
vad ska jag tycka?
jag blev lite ställd mot väggen jag har inte tänkt på det själv men jag har råkat nämna namn på medpatienterna här på bloggen och jag känner mig dum som inte tänkt på att det får jag inte göra. men personalen hade läst min blogg, dom sa att det va en som brukade läsa den som hade gett dom adressen....vem vet jag inte men det känns otroligt läskigt. men jag ber om ursäkt för det och nu har jag ändrat så att namnen inte står med.. som sagt förlåt men jag hoppas att det inte har gjort en större skada för någon.
känner mig så dum.
men imorgon ska jag träffa en läkare och prata om utskrivning. det känns otroligt skönt.
vad ska jag säga kunde mått bättre men mina skuldkänslor är riktigt höga just nu.
får en stark känsla av att jag inte är omtyckt.
vad ska jag göra?
vad ska jag tycka?
ber om ursäkt
har inte skrivit på ett par dagar nu.
jag vet inte vad jag ska skriva. det händer inte så mkt på avdelningen. jag mår allt sämre då fasaderna börjar rasa. personalen är väl inte världens bästa direkt.
jag pratade lite om mina tankar om allt och hur min livs-situation ser ut ect
"det låter som att du är lite deperimerad" - !?!
vad fan som att jag inte redan visste det. jag är ju inte inlagd för att jag mår bra
eller nä jag gick fel jag trodde detta var fritidsgården >.< jisses.
läkaren jag har här är ju dum i huvudet med. igår så blev jag riktigt irriterad på henne eller ja rent utav förbannad.
så jag börjar visa känslor mer kroppsligt nu. o det känns ganska skönt men ändå jobbigt.
kommit in 2 nya patienter nu med. eller nej 3 nya blir det.
___ är i ide så han kan man inte prata med nu heller.
jag har gått upp 3 kilo sedan jag kom hit >:< i söndags fick jag vara hemma på permission...gick ju dunder bra....2 timmar och 3 självskador. grattis monica!
men till helgen får jag permission ner till lund.
jag vill bara ut härifrån.
jag vet inte vad jag ska skriva. det händer inte så mkt på avdelningen. jag mår allt sämre då fasaderna börjar rasa. personalen är väl inte världens bästa direkt.
jag pratade lite om mina tankar om allt och hur min livs-situation ser ut ect
"det låter som att du är lite deperimerad" - !?!
vad fan som att jag inte redan visste det. jag är ju inte inlagd för att jag mår bra
eller nä jag gick fel jag trodde detta var fritidsgården >.< jisses.
läkaren jag har här är ju dum i huvudet med. igår så blev jag riktigt irriterad på henne eller ja rent utav förbannad.
så jag börjar visa känslor mer kroppsligt nu. o det känns ganska skönt men ändå jobbigt.
kommit in 2 nya patienter nu med. eller nej 3 nya blir det.
___ är i ide så han kan man inte prata med nu heller.
jag har gått upp 3 kilo sedan jag kom hit >:< i söndags fick jag vara hemma på permission...gick ju dunder bra....2 timmar och 3 självskador. grattis monica!
men till helgen får jag permission ner till lund.
jag vill bara ut härifrån.
dag nummer 3
idag vaknade jag helt utvilad. fick sobril och nozinan till natten fick även stilnoct som inte funkade dock, kände av den men sen gick det över o jag blev klarvaken o gick o frågade om en till men ja jag somnade tillslut iafl
när jag gick ut från rummet så är det första jag ser den där konstiga bruden o hon snackade om att det va svävande kameror överrallt. hon är nog skapligt schitzofren men så gick jag ut i köket o tog mig lite youghurt och nyponsoppa och gick in på rummet igen.
jag vet inte hur jag mår idag. tror jag mår ganska bra.
jag har bränt lite skivor till mick med idag så tyärr har jag amy diamond på datorn atm men det ska bort. är ju inget som jag lyssnar på direkt haha.
igår va micha,natta,pappa och peter här på besök. alla trodde peter va min lillebror eller ja en trodde om det va min pojkvänn hahahahha men när jag sa att peter är 27 så tappade alla hakan typ. lite kul ^^
dagens göra är typ....duscha? fixa till mig sen kommer tillan förbi en runda o s¨ska jag pysa bort o köpa cigg.
det är typ det jag ska göra.
saknar kristoffer o sandra idag =(
men jag fick prata med min bulle idag (cajsa) o det va ett tag sedan jag pratade med henne. så det va trevligt.
vet inte riktigt vad jag kan skriva mer atm. är uttråkad mår väl hyffsat okej,dricker kaffe o försöker få tiden att gå.
så alla är välkommna att hälsa på eller skicka sms till mig eller ringa med för den delen ^^
just ja jag pratade lite med den skumma tjejen/damen som är här haha vi pratade musik o lite sånt o då sa hon att hon ville gå på narkotika för att jimmy hendrix gjorde det hahah sen sjöng hon i konstig tonart som jag inte ens visste existerade. hon va ganska okej idag inte lika obehaglig. sen sa hon något om att alla är serber och att alla har allt i sig. vet inte om jag ska tycka att hon är filosofisk/poetisk eller bara galen.
men det va fint sagt på något sätt.
____ ligger o sover som en stock efter att ha fått nozinan, att vissa kan bli helt väck o vara som en klubbad säl på det medans tex jag kan ta 2-3 st o inte känna något direkt stor skillnad. men alla är olika som sagt.
när jag gick ut från rummet så är det första jag ser den där konstiga bruden o hon snackade om att det va svävande kameror överrallt. hon är nog skapligt schitzofren men så gick jag ut i köket o tog mig lite youghurt och nyponsoppa och gick in på rummet igen.
jag vet inte hur jag mår idag. tror jag mår ganska bra.
jag har bränt lite skivor till mick med idag så tyärr har jag amy diamond på datorn atm men det ska bort. är ju inget som jag lyssnar på direkt haha.
igår va micha,natta,pappa och peter här på besök. alla trodde peter va min lillebror eller ja en trodde om det va min pojkvänn hahahahha men när jag sa att peter är 27 så tappade alla hakan typ. lite kul ^^
dagens göra är typ....duscha? fixa till mig sen kommer tillan förbi en runda o s¨ska jag pysa bort o köpa cigg.
det är typ det jag ska göra.
saknar kristoffer o sandra idag =(
men jag fick prata med min bulle idag (cajsa) o det va ett tag sedan jag pratade med henne. så det va trevligt.
vet inte riktigt vad jag kan skriva mer atm. är uttråkad mår väl hyffsat okej,dricker kaffe o försöker få tiden att gå.
så alla är välkommna att hälsa på eller skicka sms till mig eller ringa med för den delen ^^
just ja jag pratade lite med den skumma tjejen/damen som är här haha vi pratade musik o lite sånt o då sa hon att hon ville gå på narkotika för att jimmy hendrix gjorde det hahah sen sjöng hon i konstig tonart som jag inte ens visste existerade. hon va ganska okej idag inte lika obehaglig. sen sa hon något om att alla är serber och att alla har allt i sig. vet inte om jag ska tycka att hon är filosofisk/poetisk eller bara galen.
men det va fint sagt på något sätt.
____ ligger o sover som en stock efter att ha fått nozinan, att vissa kan bli helt väck o vara som en klubbad säl på det medans tex jag kan ta 2-3 st o inte känna något direkt stor skillnad. men alla är olika som sagt.
dag 2 på avdelningen
jag sitter inne på mitt rum och känner hur mina inre organ smulas sönder av ångestens infektion. känner ett skadebegär så otroligt starkt. skakningarna gör mig så o focuserad och jag försöker focusera eller ja obsevera det hela och låta tankarna bara vara tankar men hur mycket jag än försöker få känner jag bokstavligt talat hur allt smulas sönder inom mig. jag har svårt att andas och mår otroligt illa.
känner att om jag inte får hjälp med mitt skade beteende här,var kan dom då hjälpa mig med det. någon gång måste jag ju bli fri från det?
känns även som att allt som funkar mot min ångest tas ifrån mig.
jag kan inte riktigt hitta någon som jag kan skapa ett starkt förtroende för.
______ som vankar fram o tillbaka gör mig livrädd och nervös.
jag vill bara åka hem och göra det jag brukar göra när jag känner såhär. ta fram skalpellen och skapa lugnet. eller ta sobril för att förhindra självskadan.
jag vill inte skada mig och jag vill inte heller gå på tabletter hela livet och jag kämpar otroligt hårt för att se andra utvägar från min ångest som omsluter mig. jag hammnar i ett farligt läge. jag gnuggar axel med döden. jag vill leva kvar men jag vet inte hur? jag försöker ta in det jag lärt mig men jag kopplas bort från det. jag vill inte gömma mig bakom någon diagnos. tycker det är synd att det är den bild omgivningen kan få.
men allt suger inte, träffade en i personalen som va jävligt seriös. vi pratade massa musik o film vi hade i stort sett exakt samma smak. han skulle ta med sig musik dvdeer som han o jag skulle kolla på då jag inte kan sova. helt nice ^^
Avdelning 10
känns så konstigt att vara här. att vara inlagd igen. att se alla tomma ögon,från alla dom som är utstötta från samhället. nu är jag en av dom men jag är här bara på observation så dom ser hur mkt ångest jag har. jag känner hur ångesten klappar på min rygg men vet inte om jag vågar visa det på något sätt. jag har flera knappar som jag kan trycka på om det skulle bli riktigt illa.
men jag är rädd. rädd för den sorts trygghet som faktiskt finns här. jag är rädd för att släppa ut monstret av ångest inom mig.
jag känner sakta hur mina inre organ smulas sönder....därför måste jag skada utsidan av min kropp för att laga insidan.
men här kan jag inte göra det. allt jag kan göra är att skrika,prata,röka,äta och sitta på mitt rum. jag gillar att dom har rökrum på avdelningen ^^
imorgon kommer jag få besök iafl. fixade mig mobilt bredband idag med så jag kan sitta här.
mina medpatienter då? vet inget alls om dom direkt. har pratat lite löst med 2 av dom och sett sammanlagt 5-6 st och det ska vara ca 12 st på avdelningen.
en av dom som jag pratat med verkar otroligt suspekt...hon är nog lite efter helt seriöst. sedan ville hon röka mer än 2 ggr i timmen men fick inte för att hon tydligen kan röka upp en limpa cigg bara på några dagar (!) fattar inte hur man lyckas med det. sen sa hon något om att hon va sådan som person...fick inte riktigt ihop det. men vem är jag som ska dömma det...nä det kan jag inte. vi har alla på denna avdelning något gemensamt...ett trasigt inre. men inget mer. man pratar med personalen lite då o då. jag har bett dom komma o kolla till mig lite titt som tätt bara för att jag har svårt att be om hjälp.
men det är ju bra att jag kan säga det till dom.
jag börjar få benzo abstinens. ska få sobril senare ikväll. och imorgon ska jag få prata med läkaren om benzot och min medicinering övh.
att vara här inne på observation känns så kontigt...lixom att jag sätts i ett hörn och måste bevisa hur jag mår. jag vet inte varför men det stör mig. men som sagt jag har inget att dölja. men samtidigt är jag rädd för vad denna trygghet kan leda mig till.
so long
men jag är rädd. rädd för den sorts trygghet som faktiskt finns här. jag är rädd för att släppa ut monstret av ångest inom mig.
jag känner sakta hur mina inre organ smulas sönder....därför måste jag skada utsidan av min kropp för att laga insidan.
men här kan jag inte göra det. allt jag kan göra är att skrika,prata,röka,äta och sitta på mitt rum. jag gillar att dom har rökrum på avdelningen ^^
imorgon kommer jag få besök iafl. fixade mig mobilt bredband idag med så jag kan sitta här.
mina medpatienter då? vet inget alls om dom direkt. har pratat lite löst med 2 av dom och sett sammanlagt 5-6 st och det ska vara ca 12 st på avdelningen.
en av dom som jag pratat med verkar otroligt suspekt...hon är nog lite efter helt seriöst. sedan ville hon röka mer än 2 ggr i timmen men fick inte för att hon tydligen kan röka upp en limpa cigg bara på några dagar (!) fattar inte hur man lyckas med det. sen sa hon något om att hon va sådan som person...fick inte riktigt ihop det. men vem är jag som ska dömma det...nä det kan jag inte. vi har alla på denna avdelning något gemensamt...ett trasigt inre. men inget mer. man pratar med personalen lite då o då. jag har bett dom komma o kolla till mig lite titt som tätt bara för att jag har svårt att be om hjälp.
men det är ju bra att jag kan säga det till dom.
jag börjar få benzo abstinens. ska få sobril senare ikväll. och imorgon ska jag få prata med läkaren om benzot och min medicinering övh.
att vara här inne på observation känns så kontigt...lixom att jag sätts i ett hörn och måste bevisa hur jag mår. jag vet inte varför men det stör mig. men som sagt jag har inget att dölja. men samtidigt är jag rädd för vad denna trygghet kan leda mig till.
so long
nervositet
Jag har sådan panikångest över inläggningen. blev inte idag så som det va tänkt utan blir imorgon istället.
känns verkligen som att jag måste bevisa för dom att jag mår dåligt på riktigt och att jag inte vill vara fast i detta mörker.
jag får iafl ha med mig datorn o sådär in på avdelningen. kommer få kolla min mobil lite då o då så ni får gärna skicka sms o sånt. sedan får jag ha den andra mobilen hos mig så jag kan prata med kristoffer och sandra.
min läkare är riktigt jobbig. hon förolämpade mig så som jag såg det. sa att jag va omogen eller något sådant. indirekt sa hon det. och att jag ljög om mitt tillstånd för att få piller och sjukskrivning. för fan som sagt jag blev förolämpad. grät under mötet o blä.
jag vet inte vad jag ska skriva mer. allt är bara ludd i huvudet på mig.
vet varken ut eller in. kommer jag våga släppa lös monstret inom mig? jag har inget annat val.
jag är verkligen inpackad i ett hörn.
okända marker
jag är så jävla klyvd med allt. personen som jag nämt i tidigare inlägg har nu svarat på mina mail och det känns skönt det va det jag behövde för att kunna släppa dom starka känslorna jag hade men inte kunde urskilja vad det va för sorts känslor jag hade.
stackars kristoffer får ta stora smällar med mig nu när jag ska kämpa utan mina fasader. jag vill ha med honom hela vägen o jag vet att det kommer bli tufft. samtidigt som jag inte vill dra in honom i det eftersom jag själv inte vet vad som kommer hända.
jag mår illa och skakar av ångest. känns som att mina inre organ smulas sönder o därför måste jag skada utsidan för att hålla insidan hel. vissa tycker det är helt ologiskt men i min värld så är det verklighet.
jag vill bara att någon ska komma o ta ut mina demoner o min ångest så jag kan leva som en normal människa med jobb betala räkningar,träffa vänner,ha någon hobby leva i ett stabilt förhållande istället för att allt jag älskar förstörs av min ångest.
igår så va jag med sandra hela dagen och då kände jag mig trygg och osjuk eller vad jag nu vill kalla det. helt underbart, dricka kaffe äta kakor,röka massor,prata om allt o inget o lite skvaller o sedan kolla på knäppa klipp på youtube.
jag är även klyvd när det kommer till vart jag vill vara nu har jag ju vänner i karlskrona som jag trivs med och känner att det inte är lika hemskt att vara där men jag vill bo ihop med kristoffer och vara nära sandra och jag trivs otroligt mycket i lund. jag har tappat bort mig själv känns det som. jag kommer vandra in på osäkra marker med glödande kol tsm med kristoffer som håller min hand så jag ska ta mig igenom terängen över till den friska o lugna sidan som jag så ofta dagdrömmer om. jag vill inte vara i denna mörka dystra värld med ångest o blod alkohol och tabletter och stndigt känna att döden knackar mig på axeln men jag vågar inte vända mig om för det skulle betyda att jag gav upp. men hur länge kan jag stå ut?
det är 3 veckor till mötet om mig hur vi ska gå till väga med mig och att hålla ut den tiden är en stor utmaning i sig. jag vill reparera hela min insida o då måste jag skada hela min ut sida.
mina känslor svackar från dag till dag hela tiden.
kristoffer får som sagt ta dom riktigt stora smällarna. ena dagen är jag inte kär i honom alls o andra så är han mitt allt och håller på att koka över av kärlek till honom. han är beundrandsvärt stark som orkar ta dessa smällar. jag är måttligt imponerad att han fortfarande orkar. men bara det är ett stort bevis på hur mycket han älskar mig. han gör mycket för mig egentligen men min ångest håller för mina ögon o inte låter mig se det hur jag än kämpa emot. jag ÄR inte ångesten, ångesten är något som ÄR PÅ mig. det är en viktig detalj.
ska gå o käka snart. måste dock klä på mig o sånt dock >.<
köpa cigg måste jag med. bara sånna saker är riktigt jobbiga idag. ibland så vill jag bara ha kvar mina fasader. det va lättare då. ingen skadades bara jag själv. men nu ska jag rädda mig o klä av mig allt jag byggt upp.
en dag så ska jag ha kommit igenom allt detta. död eller levande.
tack alla som väljer att vara med mig på vägen dit. dom som ger mig glimtar om hur livet ska o kan vara. dom som får mig att låta mig drömma om saker som faktiskt inte är omöjliga.
jag älskar er verkligen för det:
Kristoffer
Sandra
Isac
Micha
Cai
Tillan
Lilly
Mina djur
Mina Bröder
ni ger mig hopp.
// so long
stackars kristoffer får ta stora smällar med mig nu när jag ska kämpa utan mina fasader. jag vill ha med honom hela vägen o jag vet att det kommer bli tufft. samtidigt som jag inte vill dra in honom i det eftersom jag själv inte vet vad som kommer hända.
jag mår illa och skakar av ångest. känns som att mina inre organ smulas sönder o därför måste jag skada utsidan för att hålla insidan hel. vissa tycker det är helt ologiskt men i min värld så är det verklighet.
jag vill bara att någon ska komma o ta ut mina demoner o min ångest så jag kan leva som en normal människa med jobb betala räkningar,träffa vänner,ha någon hobby leva i ett stabilt förhållande istället för att allt jag älskar förstörs av min ångest.
igår så va jag med sandra hela dagen och då kände jag mig trygg och osjuk eller vad jag nu vill kalla det. helt underbart, dricka kaffe äta kakor,röka massor,prata om allt o inget o lite skvaller o sedan kolla på knäppa klipp på youtube.
jag är även klyvd när det kommer till vart jag vill vara nu har jag ju vänner i karlskrona som jag trivs med och känner att det inte är lika hemskt att vara där men jag vill bo ihop med kristoffer och vara nära sandra och jag trivs otroligt mycket i lund. jag har tappat bort mig själv känns det som. jag kommer vandra in på osäkra marker med glödande kol tsm med kristoffer som håller min hand så jag ska ta mig igenom terängen över till den friska o lugna sidan som jag så ofta dagdrömmer om. jag vill inte vara i denna mörka dystra värld med ångest o blod alkohol och tabletter och stndigt känna att döden knackar mig på axeln men jag vågar inte vända mig om för det skulle betyda att jag gav upp. men hur länge kan jag stå ut?
det är 3 veckor till mötet om mig hur vi ska gå till väga med mig och att hålla ut den tiden är en stor utmaning i sig. jag vill reparera hela min insida o då måste jag skada hela min ut sida.
mina känslor svackar från dag till dag hela tiden.
kristoffer får som sagt ta dom riktigt stora smällarna. ena dagen är jag inte kär i honom alls o andra så är han mitt allt och håller på att koka över av kärlek till honom. han är beundrandsvärt stark som orkar ta dessa smällar. jag är måttligt imponerad att han fortfarande orkar. men bara det är ett stort bevis på hur mycket han älskar mig. han gör mycket för mig egentligen men min ångest håller för mina ögon o inte låter mig se det hur jag än kämpa emot. jag ÄR inte ångesten, ångesten är något som ÄR PÅ mig. det är en viktig detalj.
ska gå o käka snart. måste dock klä på mig o sånt dock >.<
köpa cigg måste jag med. bara sånna saker är riktigt jobbiga idag. ibland så vill jag bara ha kvar mina fasader. det va lättare då. ingen skadades bara jag själv. men nu ska jag rädda mig o klä av mig allt jag byggt upp.
en dag så ska jag ha kommit igenom allt detta. död eller levande.
tack alla som väljer att vara med mig på vägen dit. dom som ger mig glimtar om hur livet ska o kan vara. dom som får mig att låta mig drömma om saker som faktiskt inte är omöjliga.
jag älskar er verkligen för det:
Kristoffer
Sandra
Isac
Micha
Cai
Tillan
Lilly
Mina djur
Mina Bröder
ni ger mig hopp.
// so long
hej igen
nu har jag inte skrivit på ett litet tag. men har fått sobril utskrivet nu som jag ska testa jag ska ta 10mg 3 gånger om dagen dvs 30 mg sobril varje dag nu i början o se hur dom funkar. får troligen höja dosen till 25mg 3gånger dagligen istället.
idag skrev jag ett långt inlägg på bdb till R för att jag tycker att det är mest rätt att h*n får reda på hur jag känner för personen i fråga från mig och inte från andra som känner personen med som jag träffar.jag skrev bla att jag inte glömt personen vill/tänker inte skriva ut varken kön eller namn på individen i fråga.
jag skrev även att personen inte behöver svara på det hela men att jag gärna vill träffa personen och få upp kontakteen igen.
så vi får se.
idag stressade jag som fan på morgonen när jag hade beestmt mig för att inte stressa och allt blev kaos i huvudet på mig o nu när jag ska släppa mina fasader så har jag lite svårt att kontrollera mina känslor. så kristoffer fick utskällningar hit o dit o blä >.< sedan på tåget började jag få ångest så in i h**vete så tog min sobril o hade musik på högsta volym o boken i ansiktet o efter ett tag så lugnade det sig.
har märkt att jag alltid får andnöd/ångest när vi paserar HÖÖR av någon anledning. jag har aldrig varit där ens bara åkt förbi med tåget. fattar inte varför.
hur jag mår just nu. jag mår ganska okej men är lite förvirrad o orolig o så kommer det nog vara fram tills mötet som är den 3dec >.<
idag skrev jag ett långt inlägg på bdb till R för att jag tycker att det är mest rätt att h*n får reda på hur jag känner för personen i fråga från mig och inte från andra som känner personen med som jag träffar.jag skrev bla att jag inte glömt personen vill/tänker inte skriva ut varken kön eller namn på individen i fråga.
jag skrev även att personen inte behöver svara på det hela men att jag gärna vill träffa personen och få upp kontakteen igen.
så vi får se.
idag stressade jag som fan på morgonen när jag hade beestmt mig för att inte stressa och allt blev kaos i huvudet på mig o nu när jag ska släppa mina fasader så har jag lite svårt att kontrollera mina känslor. så kristoffer fick utskällningar hit o dit o blä >.< sedan på tåget började jag få ångest så in i h**vete så tog min sobril o hade musik på högsta volym o boken i ansiktet o efter ett tag så lugnade det sig.
har märkt att jag alltid får andnöd/ångest när vi paserar HÖÖR av någon anledning. jag har aldrig varit där ens bara åkt förbi med tåget. fattar inte varför.
hur jag mår just nu. jag mår ganska okej men är lite förvirrad o orolig o så kommer det nog vara fram tills mötet som är den 3dec >.<
hoppet och en liiiiten livsgnista är tillbaka
kristoffer har varit här nu från fredag till idag och vi har pratat ut o jag har varit hel ärlig mot honom om allt som jag dolt under dessa år. jag trodde han skulle packa ihop sina saker o sticka för han inte skulle orka. men då fick jag se en helt annan sida av honom som jag inte sett tidigare. han höll om mig och pratade med mig o sa att han ska vara dår för mig så mycket som jag kan. jag har varit så rädd för vad folk skulle tro om mig om dom fick veta hela sanningen. men hittils har jag fått bra respons. visst ibland skadar jag mig,häller i mig sådant som jag egentligen borde får men som jag får köpa på svarta marknaden.
men mina läkare lyssnar inte på mig. o nu när mina fasader ska bort så kommer det vara kaos. jag ska inte missbruka tabletterna eller så. allt jag vill är att må bra,kunna plugga,få nya goda vänner som inte ser mig som ett psykfall. men mitt steg är nu är att vara helt ärlig mot dom som är där för att hjälpa mig. verkligenn skriva hur destruktiv jag faktiskt är. hur ofta jag tänker på att ta mitt liv. MEN JAG SKA KLARA MIG IGENOM DETHÄR
det kommer bli jävligt tufft men höra dom orden från kristoffer att han kommer försöka vara där för mig så mycket han kan. han ska höra med sitt jobb om han kanske kan ta ledigt o ha betald ledighet för att få vara med mig under mitt kämpande. det känns så otroligt underbart. men om han inte kan det så ska vi iafl se till så vi åtminstonde kan ses varje helg så jag känner hans fysiska stöd.
men det är så svårt o släppa alla fasader. jag har inte riktigt kontroll över mig själv. jag gör allt för att inte tänka på att skära. jag vill bara få rätt hjälp. men som sagt min läkare lyssnar inte helt på mig men det är väl inte bara deras fel. jag har ju inte varit helt ärlig mot varken dom ellelr mig själv men nu kommer allt som en stor våg. allt jag har hållt inne i mig som ska ut.
mamma o pappa är i budapest o kommer hem ca vid 2 imorgon o då har dom cigg,vin och kanske vodka till mig :D det kan bara nice.
den skulle sandra kolla upp om hon kunde komma hit på onsdag så åker vi till lund ihop på fredagen. det känns ganska bra. trotts att jag har ångest som gräver känslan i min mage o mitt bröst.
att jag tar dessa piller som funkar får mig att kämpa mer för att få rätt medicin o inga fucking levgigan,atarax,theralen,nozinan o allt annat jag fått det funkar inte för mig. allt som händer är att jag blir trött dagen efter men vad hjälper det om jag vill skära upp handlederna just du jag tar det...inget. jag behöver mer hjälp men som sagt då måste jag vara ärligare mot alla. jag har nu fyllt i mitt veckokort på det sättet som det faktiskt är.
men jag är fortfarande helt förstummad över hur underbar kristoffer är. och att han vill kämpa så mycket han orkar för att jag ska hamna på rätt ställe o få rätt behandling. jag kommer förstå att han kanske inte orkar hela vägen men att han är redo att försöka betyder så mycket för mig. och sandra som är helt fantastisk och räddar mig i många situationer och cai som är lika underbar sedan isac som gör så gott han kan i att bara finnas där o bara pratar o få mig att känna mig riktigt normal då vi pratar o skojjar som nära vänner där den ena inte ser den andra som sinnessjuk.
jag vill inte se mig som sjuk men sen måste jag acceptera all min problematik för att kunna bekämpa den. detta kommer bli så tufft och jag ska göra allt jag kan för att klara det. jag ska även släppa in mina föräldrar lite mer så även dom kan hjälpa mig.....jag börjar våga be om hjälp trotts att all ångest gnager i mig och allt som folk säger o jag tar in blir en enda röra i mit huvud så måste det gå. men jag behöver mer hjälp än vad jag trott.
men det viktigaste av allt: efter pratandet med kristoffer o hans reaktion på allt gav mig ny styrka och livlust. han får mig att inse vad jag kämpar för. jag förstår verkligen att det inte är lätt att vara ihop med någon som är som mig och jämfört med många andra så är han stålmannen. han har sina brister men hans o min kärlek gör oss lite starkare än många andra. vi kämpar för varandra och bara det betyder så mycket. jag kan ine riktigt uttrycka mig i ord hur glad jag är av det hela.
vilket långt inlägg detta blev. jag hade säkert kunna skriva lika mycket till men jag låter det vara såhär. nu är det bara att stå ut tills samtalet med min läkare o suss o dom andra. självskador får hända men jag ska göra det jag kan för att stoppa det
men mina läkare lyssnar inte på mig. o nu när mina fasader ska bort så kommer det vara kaos. jag ska inte missbruka tabletterna eller så. allt jag vill är att må bra,kunna plugga,få nya goda vänner som inte ser mig som ett psykfall. men mitt steg är nu är att vara helt ärlig mot dom som är där för att hjälpa mig. verkligenn skriva hur destruktiv jag faktiskt är. hur ofta jag tänker på att ta mitt liv. MEN JAG SKA KLARA MIG IGENOM DETHÄR
det kommer bli jävligt tufft men höra dom orden från kristoffer att han kommer försöka vara där för mig så mycket han kan. han ska höra med sitt jobb om han kanske kan ta ledigt o ha betald ledighet för att få vara med mig under mitt kämpande. det känns så otroligt underbart. men om han inte kan det så ska vi iafl se till så vi åtminstonde kan ses varje helg så jag känner hans fysiska stöd.
men det är så svårt o släppa alla fasader. jag har inte riktigt kontroll över mig själv. jag gör allt för att inte tänka på att skära. jag vill bara få rätt hjälp. men som sagt min läkare lyssnar inte helt på mig men det är väl inte bara deras fel. jag har ju inte varit helt ärlig mot varken dom ellelr mig själv men nu kommer allt som en stor våg. allt jag har hållt inne i mig som ska ut.
mamma o pappa är i budapest o kommer hem ca vid 2 imorgon o då har dom cigg,vin och kanske vodka till mig :D det kan bara nice.
den skulle sandra kolla upp om hon kunde komma hit på onsdag så åker vi till lund ihop på fredagen. det känns ganska bra. trotts att jag har ångest som gräver känslan i min mage o mitt bröst.
att jag tar dessa piller som funkar får mig att kämpa mer för att få rätt medicin o inga fucking levgigan,atarax,theralen,nozinan o allt annat jag fått det funkar inte för mig. allt som händer är att jag blir trött dagen efter men vad hjälper det om jag vill skära upp handlederna just du jag tar det...inget. jag behöver mer hjälp men som sagt då måste jag vara ärligare mot alla. jag har nu fyllt i mitt veckokort på det sättet som det faktiskt är.
men jag är fortfarande helt förstummad över hur underbar kristoffer är. och att han vill kämpa så mycket han orkar för att jag ska hamna på rätt ställe o få rätt behandling. jag kommer förstå att han kanske inte orkar hela vägen men att han är redo att försöka betyder så mycket för mig. och sandra som är helt fantastisk och räddar mig i många situationer och cai som är lika underbar sedan isac som gör så gott han kan i att bara finnas där o bara pratar o få mig att känna mig riktigt normal då vi pratar o skojjar som nära vänner där den ena inte ser den andra som sinnessjuk.
jag vill inte se mig som sjuk men sen måste jag acceptera all min problematik för att kunna bekämpa den. detta kommer bli så tufft och jag ska göra allt jag kan för att klara det. jag ska även släppa in mina föräldrar lite mer så även dom kan hjälpa mig.....jag börjar våga be om hjälp trotts att all ångest gnager i mig och allt som folk säger o jag tar in blir en enda röra i mit huvud så måste det gå. men jag behöver mer hjälp än vad jag trott.
men det viktigaste av allt: efter pratandet med kristoffer o hans reaktion på allt gav mig ny styrka och livlust. han får mig att inse vad jag kämpar för. jag förstår verkligen att det inte är lätt att vara ihop med någon som är som mig och jämfört med många andra så är han stålmannen. han har sina brister men hans o min kärlek gör oss lite starkare än många andra. vi kämpar för varandra och bara det betyder så mycket. jag kan ine riktigt uttrycka mig i ord hur glad jag är av det hela.
vilket långt inlägg detta blev. jag hade säkert kunna skriva lika mycket till men jag låter det vara såhär. nu är det bara att stå ut tills samtalet med min läkare o suss o dom andra. självskador får hända men jag ska göra det jag kan för att stoppa det
