början till ett bättre liv
så nu va den tiden över. min sista fylla va igår så nu kommer jag vara ren, det blir nog levern glad av och även jag själv. just nu ligger jag med svarta tankar i mitt eget mörker och undrar hur mitt liv kommer se ut om en månad eller två. det är en rädsla samtidigt som det är en befrielse. jag kommer inte bli fängslad av mig själv. jag tänker träna mig fri, börja uppnå mål i mitt liv.
istället för att helg efter helg sitta på en helt meningslös fest o bara sitta för att bli full..göra saker du ångrar nästa dag då bakfylleångesten omsluter sig runt din kropp...jag ser inte längre någon poäng i det. jag skruvar på mig av tanken. som jag o en vän diskuterade att sitta helg efter helg o bara slösa pengar på på något som egentligen inte är roligt. det va roligt till en början. men nu...bara ångestladdat. vi vill ut o resa,se saker,uppleva världen. istället för att sitta i parken,hemma hos någon eller ensam o hälla i sig för mycket. jag såg det tragiska med egna ögon igår. fick ta hand om två killar som blivit för fulla. den ena trillade o slog i huvudet i betong o jag sprang genast dit för att kolla om han va okej. det blev inte värre än en bula men jag va tvungen o kolla om hans syn va okej. sen va det en annan kille som fått i sig för mycket o bara kollapsade så fick jag ta hand om honom med. hälla i han vatten. se till att han spyr,lägga han i rätt läge ect., senare mot kvällen så satt jag o pratade djupa känslor med 2 nya vänner. den ena va mycket deperimerad över att han inte lyckats hitta en tjej som uppskattade hans vackra insida. vilket verkligen är synd.dan andra va en 17årig liten söt pojk. trodde han va äldre än mig men icke. vi hängde ihop hela kvällen/morgonen. jag kom hem kl halv 6 imorse. dock helt nykter då alkoholen runnit ur min kropp för länge sedan. o därför har jag kunnat observera den sanning som faktiskt va.
varför har vi blivit så ytliga?
vad hände med den glädje som en gång var?
vem tog bort den från oss?
jo....vi själva. vi valde fel stig att gå på. istället för att gå i skimmrande solljus o behagligt doftande natur så valde vi en mörk gång där solen bara är en illusion,som inte ger värme. o ångest vakande över dig likt skuggan.
det är obehagligt att se....att inse. vad man gjort med sitt liv.
men det är inte alltid vårat fel. ibland händer saker vi inte kan rå för,likaså att man kan födas med en defekt..psykisk som fysisk som hindrar oss från att leva som andra. vi har alla våra demoner att kämpa med.
jag har en mycket lång väg att gå nu. men jag är påväg...det får jag aldrig glömma. jag ska nå målen. jag ska må bättre.
mina ärr kommer vara kvar men jag kommer börja se dom som en krigsskada, en heder för att jag varit på botten o sedan bekämpat det tuffaste som troligen kommer vara i mitt liv.
jag o kristoffer har det bra. Riktigt bra. att jobba på en relation krävs två parter..jag har alltid sett det som att det är han det varit "fel" på men jag testade en annan väg, att jag gör saker för honom, som gör att HAN känner sig älskad och uppvaktad.
istället för att helg efter helg sitta på en helt meningslös fest o bara sitta för att bli full..göra saker du ångrar nästa dag då bakfylleångesten omsluter sig runt din kropp...jag ser inte längre någon poäng i det. jag skruvar på mig av tanken. som jag o en vän diskuterade att sitta helg efter helg o bara slösa pengar på på något som egentligen inte är roligt. det va roligt till en början. men nu...bara ångestladdat. vi vill ut o resa,se saker,uppleva världen. istället för att sitta i parken,hemma hos någon eller ensam o hälla i sig för mycket. jag såg det tragiska med egna ögon igår. fick ta hand om två killar som blivit för fulla. den ena trillade o slog i huvudet i betong o jag sprang genast dit för att kolla om han va okej. det blev inte värre än en bula men jag va tvungen o kolla om hans syn va okej. sen va det en annan kille som fått i sig för mycket o bara kollapsade så fick jag ta hand om honom med. hälla i han vatten. se till att han spyr,lägga han i rätt läge ect., senare mot kvällen så satt jag o pratade djupa känslor med 2 nya vänner. den ena va mycket deperimerad över att han inte lyckats hitta en tjej som uppskattade hans vackra insida. vilket verkligen är synd.dan andra va en 17årig liten söt pojk. trodde han va äldre än mig men icke. vi hängde ihop hela kvällen/morgonen. jag kom hem kl halv 6 imorse. dock helt nykter då alkoholen runnit ur min kropp för länge sedan. o därför har jag kunnat observera den sanning som faktiskt va.
varför har vi blivit så ytliga?
vad hände med den glädje som en gång var?
vem tog bort den från oss?
jo....vi själva. vi valde fel stig att gå på. istället för att gå i skimmrande solljus o behagligt doftande natur så valde vi en mörk gång där solen bara är en illusion,som inte ger värme. o ångest vakande över dig likt skuggan.
det är obehagligt att se....att inse. vad man gjort med sitt liv.
men det är inte alltid vårat fel. ibland händer saker vi inte kan rå för,likaså att man kan födas med en defekt..psykisk som fysisk som hindrar oss från att leva som andra. vi har alla våra demoner att kämpa med.
jag har en mycket lång väg att gå nu. men jag är påväg...det får jag aldrig glömma. jag ska nå målen. jag ska må bättre.
mina ärr kommer vara kvar men jag kommer börja se dom som en krigsskada, en heder för att jag varit på botten o sedan bekämpat det tuffaste som troligen kommer vara i mitt liv.
jag o kristoffer har det bra. Riktigt bra. att jobba på en relation krävs två parter..jag har alltid sett det som att det är han det varit "fel" på men jag testade en annan väg, att jag gör saker för honom, som gör att HAN känner sig älskad och uppvaktad.
så mycket som hänt
jag vet jag är dålig på att blogga, men samtidigt känner jag respekt för mig själv så jag vill inte lämna ut mitt liv för mycket.
jag kämpar på med mitt psykiska måeende och min framtid. ändå gick jag till vårdcentralen förra veckan o dom skrev ut exanor till mig vilket nog är det dummaste beslut jag gjort på min resa påväg till tillfrisknande om jag inte kan bli helt frisk så kommer jag iafl kunna hantera mina problem. och dom som ser benzo som ENDA utvägen (som jag själv många gånger gjort) vet inte hur mycket det faktiskt skjälper än hjälper. det enda benzo gör med din ångest är att lägga locket på o låter det bubbla. o föar alla dom som någonsin kokat nudlar,makaroner ect vet om du har locket på o det blir för mycket värme så kokar det över. det är så din kropp funkar med. får du inte ta utlopp för dina känslor så kommer det göra ännu mera ont i framtiden o du måste öka o öka doseringen.
så snälla alla som läser detta; benzo är en kortsiktig destruktiv lösning. jag vet då jag har hållit på med skiten i 3 års tidd o flytt istället för att fäkta.
jag fäktar så gott jag kan men ibland blir det för över mäktigt för mig o då känns det som att jorden går under.
jag vill skära jag vill bränna,jag vill dö. men sedan tänker jag på mina drömmar och min framtid och börjar känna hopp.
jag har väldigt mycket privata problem med nära o kära som jag inte vill ta upp här egentligen. men jag är inte mer än ett problem för mina nära o kära. mot mina vänner är jag generös o omtänksam...lite för mycket än vad jag borde. men mot dom jag älskar mest dvs pojkvän,föräldra o sådant så är jag ett bortskämt svin. det känns så o det är inte långt ifrån sanningen heller.
jag vill alltid hitta något nytt som kan dämpa min bubblande ångest och uppgivenhet men det är alltid något destruktivt och så vill jag inte ha det. jag vill kunna leva som alla andra o må bra. inte har problem varje dag ect
oj nu blev detta inlägget ett " hej tyck synd om mig" men det är verkligen inte så jag menar det. utan jag berättar mer om min vardag o sådant som tynger mig. och eftersom jag skriver så sällan blir det ganska tunga inlägg. tyvärr. men jag ska försöka skriva oftare. så blir det inte lika destruktivt.
so long
jag kämpar på med mitt psykiska måeende och min framtid. ändå gick jag till vårdcentralen förra veckan o dom skrev ut exanor till mig vilket nog är det dummaste beslut jag gjort på min resa påväg till tillfrisknande om jag inte kan bli helt frisk så kommer jag iafl kunna hantera mina problem. och dom som ser benzo som ENDA utvägen (som jag själv många gånger gjort) vet inte hur mycket det faktiskt skjälper än hjälper. det enda benzo gör med din ångest är att lägga locket på o låter det bubbla. o föar alla dom som någonsin kokat nudlar,makaroner ect vet om du har locket på o det blir för mycket värme så kokar det över. det är så din kropp funkar med. får du inte ta utlopp för dina känslor så kommer det göra ännu mera ont i framtiden o du måste öka o öka doseringen.
så snälla alla som läser detta; benzo är en kortsiktig destruktiv lösning. jag vet då jag har hållit på med skiten i 3 års tidd o flytt istället för att fäkta.
jag fäktar så gott jag kan men ibland blir det för över mäktigt för mig o då känns det som att jorden går under.
jag vill skära jag vill bränna,jag vill dö. men sedan tänker jag på mina drömmar och min framtid och börjar känna hopp.
jag har väldigt mycket privata problem med nära o kära som jag inte vill ta upp här egentligen. men jag är inte mer än ett problem för mina nära o kära. mot mina vänner är jag generös o omtänksam...lite för mycket än vad jag borde. men mot dom jag älskar mest dvs pojkvän,föräldra o sådant så är jag ett bortskämt svin. det känns så o det är inte långt ifrån sanningen heller.
jag vill alltid hitta något nytt som kan dämpa min bubblande ångest och uppgivenhet men det är alltid något destruktivt och så vill jag inte ha det. jag vill kunna leva som alla andra o må bra. inte har problem varje dag ect
oj nu blev detta inlägget ett " hej tyck synd om mig" men det är verkligen inte så jag menar det. utan jag berättar mer om min vardag o sådant som tynger mig. och eftersom jag skriver så sällan blir det ganska tunga inlägg. tyvärr. men jag ska försöka skriva oftare. så blir det inte lika destruktivt.
so long
