Mjeow

återfallet är nära nu. det flåsar mig i nacken och säger hotfulla ord.
jag försöker kämpa emot fysiskt och psykiskt.
folk må tro att jag är galen. men det är bara en snäll synonym på mina demoner,obehag ja vad jag nu ska sätta för namn på dom.

dom klankar ner på mig för jag har hela armar. inte ett endaste nytt sår på kroppen.
dom hatar mig för att jag svikit dom,inte gett dom den näring dom behöver för att tystna.
men vad jag än gör,hur mycket jag än gör det så försvinner dom aldrig en längre stund.

men skillnaden på dåtid och nutid är att jag kan socialisera mig och prata med människor och kunna le och kanske skratta en liten stund utan att demonerna hotar mig till livet för att jag väljer att leva lite.

jag vet inte hur denna kväll/morgon kommer sluta. jag hoppas det bara blir så att jag somnar,vaknar,åker ut till jysk o handlar,sen till willys.

men vem vet. jag kan lika gärna hamna på akuten om någon/några timmar.
ingen kan kontrollera mörkret. nu har det hållit sig undan...varför? har medicinerna hjälpt eller har det bara hållit sig undan för att kunna återvända med full styrka. kan lika gärna vara en käftsmäll. utåt sätt så ser det helt olika ut. men på insidan är båda lika illa.

ingen vet hur,var,när eller varför det inträffar. det bara gör det.
det är sånahär kvällar jag vill gosa mig upp i kristoffers famn och känna mig liten och trygg.

jag vill ge efter,jag orkar inte kämpa emot,men jag vill inte heller svika mig själv eller folket i min närhet.
men jag kan inte skilja på rätt o fel. jag blir klyven,illamående.

vi får se om jag lyckas hålla min kropp hel eller om jag faller tillbaka i det mörkaste mörka för en stund.



Förresten....varför tror alla att när man får ett återfall så måste det "ha hänt" något. jag förstår inte. att leva med oberättigad ångest är inte bara vardag för mig utan för även så många andra. visst att det finns en grund till det hela. det kan vara genetiskt eller inte. ect