Mjeow

Min hjärna går berserk jag tål inget alls och jag börjar storgråta o gräla med min omgivning. Allt förstoras upp och bubblar över, det kan handla om en liten skitsak på Facebook eller att en fläck inte går bort, jag flippar ut totalt. Dock så är det endel saker som faktiskt är något att bekymra sig för. Tex K följer aldrig med mig till mina föräldrar o äter middag o dylikt, känns som att han fryser ut min familj o det ska vara på hans viljor. Jag har följt med honom på middagar som jag inte riktigt haft lust att gå på men gått ändå för hans skull, jag ger o gör allt för min omgivning men får inget tillbaka, kanske är jag blind eller så är det faktiskt så det är. Sen sommaren.... Jag kommer inte ha råd att göra något kul som det ser ut i nuläget. Alla andra har iafl någon resa att se fram emot men inte jag. Jag super bort mina drömmar. Jag vill bara vakna upp en dag o ha ett normalt liv, kommer det ens att hända?