ångest problematik
idag har det varit en jobbig dag.
hade svårt att hitta kraft att komma upp så jag skulle in till stan o kolla in skissen till tatueringen som ska göras imorgon. men min tatuerare var inte där idag så jag hann inte se den. så jag får se den imorgon istället.
på väg in till stan va min kropp full av ångest. jag bråkade med kristoffer inatt om vad orkar jag inte riktigt gå in på.
men det gör ju sitt,sen att E mår som hon gör tynger mig med. man vill lixom bara krama om och läka.
sen börjar det verkligen gå upp för mig att jag faktiskt flyttar snart. det känns lite cp nu när man har så många vänner här nu. men jag vet att umgänget jag har är destruktivt. inget illa menat mot mina vänner men om man tänker efter hur det ser ut så vet jag vad som är bäst för mig.
men det kommer vara nytt och sen är man ju lite rädd för hur det ska gå att bo ihop med kristoffer.
och hur det går för honom att ha katt med sin överkänslighet kan man väl säga att det är. lixom om jag måste sälja tilly vet jag inte riktigt hur jag ska tackla.
det är mycket blandade känslor.
jag känner mig så ensam o så himla rädd. känns som att ingen egentligen bryr sig. psykiatrin här skiter i mig totalt. jag har inte haft någon teraput på flera månader och det har ju satt sina spår. jag vill bara komma i ordning i lund så jag kan börja med min nya terapi och komma på fötter igen. nu snubblar jag mig fram och måste luta mig hit o dit.
det är så mycket som måste göras med flytten,packa allt,adressändra,flytt städa ect.
min mamma är inget bra stöd heller. allt hon tänker på att att jag ska behålla mitt aktivitets stöd. hon bryr sig inte riktigt om hur jag mår. det gör ont. det är ingen som satt sig ner med mig och frågat hur jag egentligen mår. den som super i dom mängder som jag gjort på senaste o så ofta mår inget vidare. men ingen bryr sig.
det är väl mitt fel med. men jag vill väl ändå att mina föräldrar ska se mig och ta hand om mig lite. då jag har tvingats bli vuxen väldigt fort.
att få återfall är inte något som jag önskar eller vill. jag vägrar det. men jag kan inte styra allt helt ensam. men vad ska jag göra om jag får återfall? acceptera och resa mig upp o gå vidare?
men då blir omgivningen besviken på mig.
jag blir helt slutkörd.
hade svårt att hitta kraft att komma upp så jag skulle in till stan o kolla in skissen till tatueringen som ska göras imorgon. men min tatuerare var inte där idag så jag hann inte se den. så jag får se den imorgon istället.
på väg in till stan va min kropp full av ångest. jag bråkade med kristoffer inatt om vad orkar jag inte riktigt gå in på.
men det gör ju sitt,sen att E mår som hon gör tynger mig med. man vill lixom bara krama om och läka.
sen börjar det verkligen gå upp för mig att jag faktiskt flyttar snart. det känns lite cp nu när man har så många vänner här nu. men jag vet att umgänget jag har är destruktivt. inget illa menat mot mina vänner men om man tänker efter hur det ser ut så vet jag vad som är bäst för mig.
men det kommer vara nytt och sen är man ju lite rädd för hur det ska gå att bo ihop med kristoffer.
och hur det går för honom att ha katt med sin överkänslighet kan man väl säga att det är. lixom om jag måste sälja tilly vet jag inte riktigt hur jag ska tackla.
det är mycket blandade känslor.
jag känner mig så ensam o så himla rädd. känns som att ingen egentligen bryr sig. psykiatrin här skiter i mig totalt. jag har inte haft någon teraput på flera månader och det har ju satt sina spår. jag vill bara komma i ordning i lund så jag kan börja med min nya terapi och komma på fötter igen. nu snubblar jag mig fram och måste luta mig hit o dit.
det är så mycket som måste göras med flytten,packa allt,adressändra,flytt städa ect.
min mamma är inget bra stöd heller. allt hon tänker på att att jag ska behålla mitt aktivitets stöd. hon bryr sig inte riktigt om hur jag mår. det gör ont. det är ingen som satt sig ner med mig och frågat hur jag egentligen mår. den som super i dom mängder som jag gjort på senaste o så ofta mår inget vidare. men ingen bryr sig.
det är väl mitt fel med. men jag vill väl ändå att mina föräldrar ska se mig och ta hand om mig lite. då jag har tvingats bli vuxen väldigt fort.
att få återfall är inte något som jag önskar eller vill. jag vägrar det. men jag kan inte styra allt helt ensam. men vad ska jag göra om jag får återfall? acceptera och resa mig upp o gå vidare?
men då blir omgivningen besviken på mig.
jag blir helt slutkörd.
Kommentarer
Trackback
