Mjeow

jag har panik åter igen. känns som om allt rinner ifrån mig. såsom människor som materiella ting.
jag har så mycket förväntningar på mig själv.
jag ska leva upp till mina bröder o vara som dem,ha så många vänner,ha något som man verkligen brinner för...men jag har inget av det.  alla verkar tro att jag är en person som har hur många vänner som helst...men ack så fel. jag är ensam mer eller mindre jag har några få men det känns som dom glider bort mer o mer och jag försöker desperat hålla dom kvar men det resulterar i att dom försvinner snabbare. jag kanske bara är paranoid och blind. det är förhoppningsvis bara tillfälligt. det är ju höst nu o då börjar livet på nytt en ny start o då hinner man inte riktigt med allt som man vill hinna med. det finns så många logiska anledningar till varför man inte umgås med varandra men min hjärna ser bara en sak..
jag är tråkig,jag är inge rolig att umgås med,prata med. jag är bara destruktiv. jag är korkad,min närvaro är bara störande. jag kan inte ge något till någon. att ständigt behöva gå ensam men låtsas att man har vänner som är bakom en o älskar en när det bara är tomt bakom dig...man tappar livsgnistan.
jag är kanske inte typen som ska ha vänner bortsett från dom som jag super med. men även dom verkar tappa stinget om mig.


jag vill med kunna plugga,vara glad och umgås med alla som jag vill umgås med, bara få vara lycklig lixom.

men min tid kanske inte är inne ännu.

har sökt lägenheter och jobb som en galning men utan svar.
jobb söker jag bara som en livlina om jag nu inte skulle få min ersättning. då måste jag ju jobba för att ha råd att bo någonstans o leva, men kommer jag kolapsa då? who knows det et man inte förrens man testat.

jag försöker vara så posetiv o glad hela tiden men den fasaden håller på att rasa. jag försöker sköta mig men slutar alltid med nya skador,negativa tankar osv. men jag ska klara detta. men att allt ska vara så svårt.
jag får köra väldigt mycket acceptans färdigheter för att klara av detta..

jag saknar tilly väldigt mycket idag. någon som blir överlycklig av ens närvaro. någon som uppskattar ens existens.
känns som jag faller in i ett svart hål. men jag ska som sagt klara detta förr eller senare.

men samtidigt känner jag för att ge upp.