Mjeow

jag är så jävla klyvd med allt. personen som jag nämt i tidigare inlägg har nu svarat på mina mail och det känns skönt  det va det jag behövde för att kunna släppa dom starka känslorna jag hade men inte kunde urskilja vad det va för sorts känslor jag hade.
stackars kristoffer får ta stora smällar med mig nu när jag ska kämpa utan mina fasader. jag vill ha med honom hela vägen o jag vet att det kommer bli tufft. samtidigt som jag inte vill dra in honom i det eftersom jag själv inte vet vad som kommer hända.
jag mår illa och skakar av ångest. känns som att mina inre organ smulas sönder o därför måste jag skada utsidan för att hålla insidan hel. vissa tycker det är helt ologiskt men i min värld så är det verklighet.
jag vill bara att någon ska komma o ta ut mina demoner o min ångest så jag kan leva som en normal människa med jobb betala räkningar,träffa vänner,ha någon hobby leva i ett stabilt förhållande istället för att allt jag älskar förstörs av min ångest.

igår så va jag med sandra hela dagen och då kände jag mig trygg och osjuk eller vad jag nu vill kalla det. helt underbart, dricka kaffe äta kakor,röka massor,prata om allt o inget o lite skvaller o sedan kolla på knäppa klipp på youtube.

jag är även klyvd när det kommer till vart jag vill vara nu har jag ju vänner i karlskrona som jag trivs med och känner att det inte är lika hemskt att vara där men jag vill bo ihop med kristoffer och vara nära sandra och jag trivs otroligt mycket i lund. jag har tappat bort mig själv känns det som. jag kommer vandra in på osäkra marker med glödande kol tsm med kristoffer som håller min hand så jag ska ta mig igenom terängen över till den friska o lugna sidan som jag så ofta dagdrömmer om. jag vill inte vara i denna mörka dystra värld med ångest o blod alkohol och tabletter och stndigt känna att döden knackar mig på axeln men jag vågar inte vända mig om för det skulle betyda att jag gav upp. men hur länge kan jag stå ut?
det är 3 veckor till mötet om mig hur vi ska gå till väga med mig och att hålla ut den tiden är en stor utmaning i sig. jag vill reparera hela min insida o då måste jag skada hela min ut sida.

mina känslor svackar från dag till dag hela tiden.
kristoffer får som sagt ta dom riktigt stora smällarna. ena dagen är jag inte kär i honom alls o andra så är han mitt allt och håller på att koka över av kärlek till honom. han är beundrandsvärt stark som orkar ta dessa smällar. jag är måttligt imponerad att han fortfarande orkar. men bara det är ett stort bevis på hur mycket han älskar mig.  han gör mycket för mig egentligen men min ångest håller för mina ögon o inte låter mig se det hur jag än kämpa emot. jag ÄR inte ångesten, ångesten är något som ÄR PÅ mig. det är en viktig detalj.

ska gå o käka snart. måste dock klä på mig o sånt dock >.<
köpa cigg måste jag med. bara sånna saker är riktigt jobbiga idag. ibland så vill jag bara ha kvar mina fasader. det va lättare då. ingen skadades bara jag själv. men nu ska jag rädda mig o klä av mig allt jag byggt upp.

en dag så ska jag ha kommit igenom allt detta. död eller levande.
tack alla som väljer att vara med mig på vägen dit. dom som ger mig glimtar om hur livet ska o kan vara. dom som får mig att låta mig drömma om saker som faktiskt inte är omöjliga.

jag älskar er verkligen för det:
Kristoffer
Sandra
Isac
Micha
Cai
Tillan
Lilly
Mina djur
Mina Bröder

ni ger mig hopp.

// so long