Avdelning 10
känns så konstigt att vara här. att vara inlagd igen. att se alla tomma ögon,från alla dom som är utstötta från samhället. nu är jag en av dom men jag är här bara på observation så dom ser hur mkt ångest jag har. jag känner hur ångesten klappar på min rygg men vet inte om jag vågar visa det på något sätt. jag har flera knappar som jag kan trycka på om det skulle bli riktigt illa.
men jag är rädd. rädd för den sorts trygghet som faktiskt finns här. jag är rädd för att släppa ut monstret av ångest inom mig.
jag känner sakta hur mina inre organ smulas sönder....därför måste jag skada utsidan av min kropp för att laga insidan.
men här kan jag inte göra det. allt jag kan göra är att skrika,prata,röka,äta och sitta på mitt rum. jag gillar att dom har rökrum på avdelningen ^^
imorgon kommer jag få besök iafl. fixade mig mobilt bredband idag med så jag kan sitta här.
mina medpatienter då? vet inget alls om dom direkt. har pratat lite löst med 2 av dom och sett sammanlagt 5-6 st och det ska vara ca 12 st på avdelningen.
en av dom som jag pratat med verkar otroligt suspekt...hon är nog lite efter helt seriöst. sedan ville hon röka mer än 2 ggr i timmen men fick inte för att hon tydligen kan röka upp en limpa cigg bara på några dagar (!) fattar inte hur man lyckas med det. sen sa hon något om att hon va sådan som person...fick inte riktigt ihop det. men vem är jag som ska dömma det...nä det kan jag inte. vi har alla på denna avdelning något gemensamt...ett trasigt inre. men inget mer. man pratar med personalen lite då o då. jag har bett dom komma o kolla till mig lite titt som tätt bara för att jag har svårt att be om hjälp.
men det är ju bra att jag kan säga det till dom.
jag börjar få benzo abstinens. ska få sobril senare ikväll. och imorgon ska jag få prata med läkaren om benzot och min medicinering övh.
att vara här inne på observation känns så kontigt...lixom att jag sätts i ett hörn och måste bevisa hur jag mår. jag vet inte varför men det stör mig. men som sagt jag har inget att dölja. men samtidigt är jag rädd för vad denna trygghet kan leda mig till.
so long
men jag är rädd. rädd för den sorts trygghet som faktiskt finns här. jag är rädd för att släppa ut monstret av ångest inom mig.
jag känner sakta hur mina inre organ smulas sönder....därför måste jag skada utsidan av min kropp för att laga insidan.
men här kan jag inte göra det. allt jag kan göra är att skrika,prata,röka,äta och sitta på mitt rum. jag gillar att dom har rökrum på avdelningen ^^
imorgon kommer jag få besök iafl. fixade mig mobilt bredband idag med så jag kan sitta här.
mina medpatienter då? vet inget alls om dom direkt. har pratat lite löst med 2 av dom och sett sammanlagt 5-6 st och det ska vara ca 12 st på avdelningen.
en av dom som jag pratat med verkar otroligt suspekt...hon är nog lite efter helt seriöst. sedan ville hon röka mer än 2 ggr i timmen men fick inte för att hon tydligen kan röka upp en limpa cigg bara på några dagar (!) fattar inte hur man lyckas med det. sen sa hon något om att hon va sådan som person...fick inte riktigt ihop det. men vem är jag som ska dömma det...nä det kan jag inte. vi har alla på denna avdelning något gemensamt...ett trasigt inre. men inget mer. man pratar med personalen lite då o då. jag har bett dom komma o kolla till mig lite titt som tätt bara för att jag har svårt att be om hjälp.
men det är ju bra att jag kan säga det till dom.
jag börjar få benzo abstinens. ska få sobril senare ikväll. och imorgon ska jag få prata med läkaren om benzot och min medicinering övh.
att vara här inne på observation känns så kontigt...lixom att jag sätts i ett hörn och måste bevisa hur jag mår. jag vet inte varför men det stör mig. men som sagt jag har inget att dölja. men samtidigt är jag rädd för vad denna trygghet kan leda mig till.
so long
Kommentarer
Trackback
