tjoflöjt
sitter ute hos mina föräldrar o dricker lite öl o vin med dom o deras gammla kompisar från värmland som kommit ner och hälsat på. är helt okej. men jag känner mig samtidigt väldigt osynlig..kristoffer har varit ganska otrevlig mot mig på senaste tiden,det beror nog mest på att han själv inte mått så bra, sedan att jag mått dåligt o skadat mig själv en hel del o sådär. men jag blir så trött på att behöva "påminna" honom om att ge mig kärleksförklaringar o visa kärlek så jag känner att jag verkligen betyder något för honom och att han vill vara med mig. visst han är ute på roadtripp nu i 10 dagar men det fins ju gränser. jag vet inte hur mycket till jag klarar av om han ska vara sådan mot mig men o andra sidan så har ju han en hel del att klara/stå ut med när det kommer till mig.
jag får omgångar då jag får jobbig ångest och inte vill något hellre att självskada mig men det är ju att falla tillbaka i gammla mönster o det leder ingen vart heller. så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
jag saknar tilly och zakura väldigt mycket med just nu.
mensom jag nämnt lite innan så är inte allt dåligt. jag ska försöka med att vara noga med att säga det annars blir allt så konstigt. jag är inte deperimerad hela tiden men jag märker när det är jag som talar och när det är min sjukdom.
jag vill ha hit kristoffer nu som kan stryka mitt hår o pussa min panna o bara får mig att känna mig älskad.
men det verkar inte funka riktigt så i vårt förhållande så jag funderar på att bryta av det hela. men vi får se hur mycket han kan göra för att visa att han vill ha mig. jag har pratat med honom om detta ikväll eller ja tidigare idag.
*suck*
men jag intalar mig att "en dag kommer allt bli bra" jag vill verkligen tro på det men ingen kan väl direkt klandra mig efter 6 år av dåligt mående men ändå så finns hoppet där. jag vill tro på det men många gånger så känns det så långt borta.
jag ska kämpa vidare men jag vill ha mina nära o kära runt mig som verkligen stöttar mig.
Jag älskar er som verkligen finns där för mig så ni anar inte.
jag får omgångar då jag får jobbig ångest och inte vill något hellre att självskada mig men det är ju att falla tillbaka i gammla mönster o det leder ingen vart heller. så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
jag saknar tilly och zakura väldigt mycket med just nu.
mensom jag nämnt lite innan så är inte allt dåligt. jag ska försöka med att vara noga med att säga det annars blir allt så konstigt. jag är inte deperimerad hela tiden men jag märker när det är jag som talar och när det är min sjukdom.
jag vill ha hit kristoffer nu som kan stryka mitt hår o pussa min panna o bara får mig att känna mig älskad.
men det verkar inte funka riktigt så i vårt förhållande så jag funderar på att bryta av det hela. men vi får se hur mycket han kan göra för att visa att han vill ha mig. jag har pratat med honom om detta ikväll eller ja tidigare idag.
*suck*
men jag intalar mig att "en dag kommer allt bli bra" jag vill verkligen tro på det men ingen kan väl direkt klandra mig efter 6 år av dåligt mående men ändå så finns hoppet där. jag vill tro på det men många gånger så känns det så långt borta.
jag ska kämpa vidare men jag vill ha mina nära o kära runt mig som verkligen stöttar mig.
Jag älskar er som verkligen finns där för mig så ni anar inte.
Kommentarer
Postat av: Lilly
Ifall jag själv får skriva vad jag tycker så borde dumpa honom även om det är svårt. Som jag skrev innan,varför stanna i ett dåligt förhållande?
Np!<3
Trackback
